Helgen sprang iväg med raska kliv och strålande september väder. Ett styck barndop stod på agendan. Lykke Malva fick vårt senaste lilla barnbarn till namn. Hon ska kallas för Lykke!! Hon var duktig i kyrkan, sånär som ett par minuter just när hon fick vatten på sitt lilla huvud. När så prästen lyfte henne högt och visade henne för oss, blev hon knäpp tyst och hon tittade på oss alla som om; -Heeejj,, vad gör Ni här??? Hon såg såå förvånad ut, så jag var tvungen och skratta. Då Jakob och Hanna var gudföräldrar, så hade vi lilla Isabella hos oss. Hon tyckte det var skitkul och hon sjöng "mellan" psalmerna så det ekade i hela kyrkan. Visst har jag fantastiska barnbarn och jag blev helt rörd när jag såg dom alla, barn och barnbarn i kyrkan, och hur lyckligt lottad man är som har får ha dom alla i mitt liv. Fantastiska ungar är Ni allihop och jag Älskar er härifrån till evigheten och hem igen. Det hoppas jag Ni alltid kan ha kvar i era minnen!!

Annars är det mest som vanligt nu för tiden. Att jag fått ett bakslag kan jag bara konstatera men jag kan inte göra nåt åt det alls. Det är bara och hänga med och låta kroppen få den vila som den begär om. Jag tvingas acceptera alla obehagliga känslor och minnen som dyker upp,, Igen!! Kanske inte lika kalla, hårda och intensiva som innan,, Jag ska "våga" vara rädd denna gången, för jag vet att det kan vara farligt, men sköter jag det med den erfarenhet som jag fått, så kommer jag kunna gå vidare utan några som helst problem. Men först vila,, vila vila vila och åter vila!! Hur tokigt det än låter,, jag som inte ens jobbar,, Men jag är och blir så förbannat trött.
Min sömn på nätterna är hemsk!! Somnar inte innan 02,30-03,30,, vaknar tidigt och badar i svett och nån sorts ångestliknande andning. Jag vet ju att det är ångest, men jag vet inte varför den kommer. Min stackars arm är snart sönderkliad, men nu har jag fått allergi piller och lite med sovhjälp, så inatt hoppas jag sannerligen det ska börja vända. Hösten kommer bli dråååååpligt lång annars!!! Trött och nere är en jävla kombination som jag sannerligen inte rekommenderar någon.
Jag har läst nånstans en gång, att om man ska komma iväg framåt på sin väg, så måste man förlåta sig själv först. Jag tänkte på alla dom gånger (som jag minns) som jag borde sagt förlåt, men det är såå många gånger och jag tror det finns sånt i mitt liv som jag aldrig kommer kunna förlåta mig själv för. Förlåtelse och empati är lättare när det inte gäller mig själv,, åtminstone för mig. Aldrig enkelt, men lättare!!
Man begär av sina barn och alla andra att visa respekt, men jag har jätte svårt för att respektera mig själv. Jag respekterar i princip alla runt om mig och det är viktigt för mig.
Inte heller acceptera situationen har varit enkel,, Idag kanske jag accepterar den mer än jag gjorde dom första åren, men det är svårt och acceptera nåt man förlorat och aldrig någonsin kommer få tillbaka. Jag antar att om man hade kunnat allt detta, respektera och acceptera sig själv, så hade kroppen och själen fått den frid och ro som den såväl behöver. Jag behöver påminna mig själv nästan dagligen att jag är i ständig förändring och utveckling av mig själv och mitt nya liv,, Försöka inse att det går med små små små steg och förstå att det faktiskt också får lov att gå baklänges ett kort tag i alla fall.

Nu är det dags för mig och fixa lite mat!! Idag blir det stekt fläsk m löksås och kokt potatis. Mumsimumsi,,
Tack för att just du hittade in till mig och jag hoppas du får en fortsatt fin tisdag vart än du befinner dig. Kram Kram <3<3<3