Jag håller på och förlora greppet rent,, ingen sömn denna natten heller, men vid 5-6 tiden i morse så somnade jag äntligen. Till 12,, Helt förstörd och utslagen,, Ett bakslag av denna kalibern var inte nåt jag räknat med.
Klockan är 15,16 precis nu och jag sitter i mina nattkläder och orkar inte nåt. Ätit och druckit lite kaffe åtminstone. Jag har mina aningar om varför det blivit såhär igen och varför det bara blir värre. I det stora kan jag inte skriva nåt om det eftersom jag inte vill berätta det. Det ger inget ändå, och då är det lika bra att det får vara som det är. Men så tror jag också att det ligger lite i medicinen jag just tagit bort. Kanske kan det vara nån sort abstinens eller utsättnings biverkning. Jag har skrivit om det här innan, men jag har fortfarande inte fått svar på min undran. Man vet ju inte  heller hur länge man ska så ut då det såklart är individuellt. I det långa loppet har jag satt ut den under ca 6 månaders tid och det tycker jag är en rimlig tid. Har ju inte alls haft det såhär innan. Detta började krypa på mig för nån vecka sen bara, så det får ju ta ett litet tag till. Jag har ingen lust och börja med pillren igen då det varit ganska jobbigt och drygt och sätta ut dom. Inte mer bortkastad tid för min det tack. Dagar som idag, såna som bara rinner bort utan att kunna känna sig bra, både själsligt och kroppsligt, är för mig dagar full av förtvivlan. Friskheten och det sunda har stött på hinder och jag hittar ingen energi eller lust till att bry mig speciellt mycket och jag orkar inte heller.
En annan sak som kanske också ställer lite på ända kan vara operationen jag nu går och väntar på. Att inte höra mer, när han sa att dom skulle skynda på det, är allt lite frustrerande. Hade jag åtminstone fått en tid, om det så inte är förrän nästa år, så vet jag i alla fall.
Saker har satt sig lite på tvären för mig. Resan, lite studerande, långa promenader ja egentligen ganska mycket. Min besvikelse är jätte stor och det är säkert med nåt som dragit ner mig en liten bit.

Såå, nu är frågan "hur" man ska göra för att inte falla längre ner,,?!! Det första jag tänker på är att få ny tid till doktorn ang medicinen. Där måste vara nåt man kan göra,, Jag måste försöka hålla humöret uppe och försöka vara positiv till min inställning. En av dom vanligaste vägen tillbaka hjälp är antidepp medicin. Jag har alltid hatat att ta det, känt lite skamkänsla för att man gör det,, fortfarande,, Har allt blivit fel nu igen,,??? Man skulle kunna tro att jag inte lärt mig ett skit av alla åren som gått, men det har jag,, Nu ska jag lära mig hur man inte hamnar där igen. När nu kroppen försöker säga mig nåt, måste jag lyssna och agera utefter det. Att veta "vad" man ska ändra är inte en helt enkelt och lösa. Jag tycker ju att det bara är ett helt vanligt liv och leva och som jag måste kunna leva,, för att själv överleva,, Att ens liv kan kompliceras såhär är inget man förstår eller någonsin kommer göra.

Jag skulle vilja skrika, men det kommer bara tårar,, för öppnar jag munnen, får jag bara kväljningar. En gång för längesen, fanns ett liv jag älskade. Jag älskade verkligen allt och alla och min sol fanns alltid där. Får jag aldrig se det livet mer?? Det känns avlägset och det känns som avståndet bara växer istället för att minska,, Jag deppar inte som innan, för jag kan ställa om det så det inte syns på mig,, eller hörs heller vad det beträffar. Så du får inte se och du får inte höra, men jag ska berätta om hur det går i min blogg, för där känner jag inte av smärtan lika mycket och ingen ser mina tårar.

Slut för idag och Tack för idag!! Jag hoppas du får en fortsatt fin måndag vart än du befinner dig. Kram kram <3<3<3